fusklappar

Usa, en dröm som blev en mardröm Jag vet inte riktigt var jag ska börja, men jag vill berätta hur jag upplevde USA och den traumatiska situationen. Det började med att vi hade varit och tränat vårt vanliga morgonpass, har för mig att det först var gym, sedan hoppa i vattnet och simma av sig efter det, dvs inget ovanligt alls. Efter det bar det av mot stranden vid Miami för sol och bad hela dagen sedan har jag för mig att vi åkte och shoppa efter det (minnet är lite svagt, blandar ihop en del saker). Mycket är som en dimma.

Vi kom tillbaka till hotellet efter shopping och då de flesta skulle börja skriva sina kort, så att de skulle slippa posta dom på Arlanda. Så vi satte oss alla i receptionen, jag, rasmus, sofie, stina, jerka och martin. Jag skrev inga kort utan satte mig ner och va lite ½ social och samtidigt skummade igenom en golftidning, jag som hatar golf. Men i brist på annat och väntan på att få använda datorn så var det de bästa.

Folk började röra på sig, klockan började bli relativt mycket och de flesta var kvar vid datorn. Jag och martin satt kvar ett tag och pratade, gick in på hans facebook och skrev sen så gick vi in på spårvägens hemsida och skickade ett meddelande till alla de som var hemma. Jag gick på toa, drack lite vatten och gick sedan ut igen till datorn. Klockan började bli mycket även för mig, så jag sa god natt till Martin och sa att jag skulle gå upp och lägga mig och göra mig klar för träning dagen efter, han sa god natt han med och att han skulle sitta kvar ett tag till.

Jag, Jerka och Peter sov i samma rum så jag och jerka gick och la oss kring 21.00 för att sova, jag hade lite svårt att somna eftersom Peter fortfarande satt uppe och det var lite ljust från lampan. Plötsligt knackar Sofie på dörren och säger till Peter att Martin inte har kommit tillbaka till rummet och att klockan började bli mycket. Jag fick en klump i halsen när Peter och Sofie gick iväg men tänkte inte så mycket mer på det just då utan försökte somna.

5 minuter gick, 10 minuter gick, 25 minuter gick, 30 minuter gick, något var fel och jag började kallsvettas. Klev upp från sängen och började gå fram och tillbaka i rummet, gick 2 minuter innan jag tittade ut genom fönstret. Det var kolsvart ute med man såg ändå blåljusen, det skar i hjärtat och jag var tvungen att titta igen.. Det var blåljus från ambulans och poliser, ögonen blev fuktiga. Jag hörde även snyftande ljud utifrån.

Jag väckte Jerka och sa att han skulle klä på sig, att det var något som hade hänt, utan att veta vad som hänt klädde även jag på mig och vi gick gemensamt bort till det andra rummet. Jag hörde från ett rum:” There’s some boy that have been hit”, började småspringa kom fram till rummet. Möttes av Peter i öppningen till rummet, hans ögon lika röda som två tomater, världen gick under. Han sa: ”Martin har blivit påkörd, jag pratade precis med polisen, han är tyvärr död”. Fick inte in det i mitt huvud, det existerade inte.

Jag satte mig på en stol började hyperventilera, fick nästan ingen luft i mig, livet spelades upp som i revy, tankar flög runt, satt som i apati. Gick ca en timme innan jag kunde börja röra på mig, ”vad skulle man göra? Var skulle man ta vägen?”. Var som i chock. Gick in till Rasmus, satte mig bredvid honom och höll om honom, ville bara fly från denna jord.

Jag var inte med på vad som hände, tidsuppfattningen var som borta och klockan blev snabbt elva dvs klockan 5-6 i sverige. Peter frågade om det var någon som ville ringa hem, jag ville prata med Mamma och Pappa hemma så lånade Peters telefon. Kunde knappt hålla telefonen, stod bara och skakade, samlade mig och efter 2 minuter lyckades jag slå numret hem, de tog ca 10 signaler innan någon svarade, det var mamma.
Mamma svarade:
 Hon: Mamma?
Jag: Det är jag.
Hon: Stefan, vad är det? Varför är du ledsen?
Jag: Martin… fick inte fram ett ord.
Hon: Vad är det mot Martin?
Jag: Han…
Hon: Är det någon som är dum mot honom?
Jag: Han har blivit påkörd..
Hon: Har han blivit påkörd?
Jag: Han har omkommit…
Hörde även pappa i bakgrunden och Joakim var även vaken. Jag sa att jag mådde bra och vi sa farväl.

 Tiden gick fort, jag gick tillbaka till de andra i rummet och var med dom. Klockan blev 02.00, jag skulle gå och prata med Polisen för att klargöra de sista dygnet, eftersom det var jag som var den sista som var med honom nere i receptionen och datorn.

Jag saknar dig Martin Escobar och jag vet att du sitter och tittar när jag skriver det här. Önskar att jag fick hålla om dig, dra upp din simdräkt och önska dig lycka till! Du är älskad!! //Steffe